lördag 20 november 2010

Hon springer på de gröna ängarna

Strax efter 23:25 igår ringer telefonen. Jag förstår direkt. Nåt har hänt.
Jag brukar inte reagera så när telefonen ringer så dags. Det händer ganska ofta. Men i går var det annorlunda.

Jourveterinär. Nödslakt. Så mycket uppfattar jag innan jag frenetiskt börjar googla. Jag hade tillgång till dator. Emma kunde stanna kvar med hästen och vänta på hjälp.

Ringer nödslakt. "Det tar några timmar" säger mannen i telefonen. NÅGRA TIMMAR?
Ska hästen självdö, undrar jag.

Ringer distriktsveterinärerna. Jourhavande. Upprepade gånger förklarar han hur mycket det kostar om han kommer ut. Jag försökte förklara att priset just nu är skitsamma. Hästen måste bort. Nu. Hjälp behövs. NU. Han upprepar IGEN hur dyrt det ska bli. Tills jag frågar om han föreslår att hästen ska självdö? Då kom han nog på sig hur det lät, det han sa. Och tipsade om en man som kunde hjälpa till.

Jag var inte med. Men ägare Emma berättade att det gick lugnt och fint till och nu springer trulsan fritt på de stora gröna ängarna.

Vi är ett bra team Emma och jag. Vi tänker likadant. I en stund som den i går jobbade vi metodiskt och möttes på mitten. Rätt coolt. Vi har fyra mil emellan oss. Hon ringer mig, jag ringde och skickade bil, hon tog emot. Vi hördes efteråt. Inget strul. Emma håller sig lugn oavsett situation. Jag håller mig nog relativt lugn. Men faktum är att jag kommer sakna tant häst. Världens snällaste gammeltant tror jag bestämt det kan ha varit.

Sov gott snuttan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar